Att lämna Svenska kyrkan

Torbjörn Lindahl förespråkar att inte lämna Svenska Kyrkan, även om man så att säga inte längre känner att man ryms inom Svenska Kyrkan.
Torbjörn nämner missionsprovinsen och då jag anser att kvinnliga präster är helt ok så är knappast det en möjlighet. Samhället fungerar inte längre på det sättet att kvinnor inte får vittna eller inte får uttala sig utan mannens godkännande. Kvinnor har idag en mycket mer jämställd situation och det är gott (om än det finns mera att göra) då det i skapelsen inte finns någon rangordning mellan könen (och även Paulus betonar det ömsesidiga ansvaret för varandra). I himlen ska det också vara jämställt mellan könen (ja inga kön alls verkar det som). Kvinnor har i alla tider profeterat och de får profetera (även om Paulus tycker att de ska tiga i vissa situationer) i församlingen, som jag läser det. Det finns även mycket goda exempel på kvinnliga präster och man kan fråga sig vad kyrkan skulle varit utan dom (hävdar jag Torbjörn till trots). Men visst borde även denna inställning kunna respekteras, frågan är hur den lever ”sida vid sida” med den motsatta uppfattningen. I en missionskyrklig hållning bör en kvinnoprästmotståndare kunna arbeta med kvinnliga präster även om de inte skulle prästviga kvinnliga präster (ordinera pastorer då förstås). Mer om detta en annan gång.
Jag håller med Torbjörn att man bör finna en kyrka att engagera sig i med alla kyrkans kännetecken. Det hävdar jag att Missionskyrkan har. 1 Guds ord predikas 2 Dopet förvaltas (ett dop, två dopsätt) 3 Nattvarden förvaltas 4 Avlösningen finns där 5 Ämbetet finns där också även om det ser lite annorlunda ut och det är av ”lågkyrklig karaktär” och betonar det allmänna prästadömet 6 Bönen, lovsången och gudstjänsten finns i högsta grad där och 7 martyriet vet jag väl inte så mycket om men tror väl ändå att det finns där (kanske Missionskyrkans svaghet just genom detta att helgelsetraditionen inte betonas så mycket, där finns något att jobba med och jag tror det finns krafter som vill göra det också). Att denna väckelsetradition skulle vara ”torftig” håller jag inte med om. Den är tillräckligt levande för att förkunna och leva i Kristus.
Torbjörn tar så upp 3 punkter för att stanna kvar. Första handlar om att ”bekämpa synden” i sitt sammanhang och inte fly. Jag håller med att man ska sträva efter att ”bekämpa synden i sina egna lemmar”, men det ser jag som en kamp i ett vidare sammanhang. Jag undviker inte världen utan lever i den och hoppas jag kan leva ännu närmare både Kristus och världen inom Missionskyrkan (kanske inte då att det skulle vara ett ”bättre” samfund utan ett samfund som fungerar bättre med mig, eller hur man ska uttrycka det). Det är inte så att det skulle saknas ”syndakamp” i Missionskyrkan och den individuella syndakampen kan bli påtagligare med det ökade personliga ansvaret för sin tro. Punkt två handlar om att påverka inom sitt samfund, t.ex. kyrkovalet. Åter helt rätt av Torbjörn men åter ser jag detta i ett vidare perspektiv. Jag kanske inte påverkar SvK inifrån men via det vardagliga lokala arbetet och samarbetskontakter tror jag ändå att SvK påverkas av den omgivande kristna miljön. Punkt tre är nog den svåraste för mig. Att ekonomin drabbar ”markarbetet” som ofta är så lika i olika samfund och som når så många människor. Ofta ett gott arbete och med människor som givit sitt liv för att tjäna i kyrkan. Det är klart att det svider att inte kunna ha en organisatorisk gemenskap med kristna bröder och systrar, men jag hoppas ändå på en andlig gemenskap i Kristus. Waldenström ville aldrig ett nytt samfund och Missionskyrkan strävar fortfarande med drömmen om enhet. Den ekonomiska ”sparken” kan ta fel, visst är det så, men för mig är det ingen ”spark” jag vill utdela utan få mina pengar och mina resurser att verka i mitt sammanhang, även om andra sammanhang också är bra. Det kanske låter själviskt men trots allt har jag ansvar över vad jag gör, min tid och mina pengar. I vilket fall måste SvK betänka sin identitet, rannsaka sig och uthålligt bestå prövningen (vilka som nu uppfattar det som en prövning?) Är jag del i denna prövning hävdar jag att det inte främst är jag som prövar utan Gud som prövar de sina. Jag står heller inte utan prövning i det jag nu genomgår och jag har full respekt för de som står kvar i SvK.