Teistisk evolution

Såg en intressant bloggpost på Aletheia som jag vill bemöta. "Gör upp med evolutionstron" av Anders Gärdeborn.

Många kristna tror uttalat eller outtalat på en teistisk, eller gudastyrd, evolution. Med detta menas att utvecklingsläran, eller darwinismen, på ett korrekt sätt beskriver mekanismerna för en evolution från en urtida bakterie till människan, medan Gud är upphovsmannen bakom denna process. Tron på en teistisk evolution brukar grunda sig på en sund vilja att vara ”upplyst” och därför inte behöva blunda för samtida vetenskapliga framsteg, men också på en mindre välgrundad uppfattning att evolutionsläran är bevisad och det enda möjliga vetenskapliga synsättet inom biologins område.

Utvecklingsläran idag är inte lika med Darwinism, nya rön och nya synsätt finns på utvecklingsläran. Jag tycker inte vi ska blunda för vetenskapen om det var vad Anders tänkte. Evolutionsläran är inte bevisad, det är riktigt men den har väldigt starkt stöd och den utvecklas forfarande för att överensstämma med de fakta vi har.

Mitt syfte med denna artikel är dock inte att behandla vare sig evolutionslärans eller Bibelns vetenskapliga meriter. Detta görs på många andra ställen, t.ex. på föreningen Genesis webbsida, www.genesis.nu. Jag vill istället visa på det teologiskt omöjliga i att samtidigt tro på Bibeln och på en utveckling från amöba till människa. Jag gör detta genom att i tur och ordning jämföra områdena Skaparen, skapelsen, människan, döden och Frälsaren utifrån å ena sidan Bibeln och å andra sidan utvecklingsläran.

Spännande! Rock on!

Skaparen i Bibeln är kärleksfull. Ömt vårdar Han sin avbild människan oavsett våra förutsättningar eller prestationer, och uppmanar oss att ta hand om den föräldralöse och änkan (Jak 1:27). I brutal konstrast står den potentielle gud som skulle ligga bakom en evolutionär process. Denne är blodtörstig och slår ihjäl den svage, vilket är fundamentalt nödvändigt för att utvecklingsprocessen ska gå vidare mot högre livsformer. (Ibland framförs uppfattningen att även Bibelns Gud kan vara skoningslös med referens till krigen i Gamla Testamentet. Dessa beskriver dock Guds handlande i en fallen och därför abnorm värld, medan blodtörsten hos evolutionens gud utgör tingens normala ordning.)

Jag ser inte att evolutionen är speciellt blodtörstig. Det finns många viktiga evolutionära processer som är viktigare än det föranklade utrycket ”den starkaste överlever”. Fortplantningen, samarbetsmöjligheter och omvårdande egenskaper har nog så stor inverkan på evolutionen. Att det finns ont och gott, destruktiva och konstruktiva krafter i världen är ju inte nytt varken för kristentro eller för biologer. Högre livsformer är för övrigt inte alls säkert att det är evolutionens mål och vad är definitionen av en högre livsform?

Skapelsen är i Bibeln från början ”mycket god” (1 Mos 1:31). Efter den katastrofala händelse som kallas syndafallet är däremot skapelsen utsatt för en nedåtgående trend vilket Paulus uttrycker som att den ”blivit lagd under förgängelsen” (Rom 8:20). I utvecklingstanken är hela processen den komplett omvända. Här börjar allt i big bangs kaotiska urtillstånd och med tiden frambringas komplexa strukturer som stjärnor, celler och hjärnor.

Är det verkligen så att världen är i en ”nedåtgående trend”? Står det någon stans i bibeln? Är det inte snarare så vi upplever det? Jag vet inte men kan det inte lika gärna vara så att saker visserligen blir sämre men att annat också blir bättre och att det en dag ska avgöras så allt blir bra? Utvecklingsläran och det kristna budskapet har fundamentala skillnader. Den första handlar om att beskriva världens beskaffenhet och förklara vad vi kan uppfatta om vår värld. Den senare handlar mer om hur vi människor upplever saker och hur vi förhåller oss till världen. Det är skillnad på objektiva och subjektiva värden. Därav tror jag också synsätten är mycket olika. Det som tidigare kunnat vara kaotiskt tillstånd har kunnat uppfattas som gott och naturligt av människan och det som har gett mer strukturerade och komplexa strukturer kan uppfattas som mer ont av människan.

Bibeln ger människan en särställning i skapelsen. Hon är den enda av de skapade väsendena som får epitetet ”Guds avbild” och hennes uppdrag är att råda över den övriga skapelsen (1 Mos 1:27-28). Människan formades i en unik skapelseakt där ”livsande” blåstes in i ”stoft från jorden” (1 Mos 2:7). I evolutionsläran åtnjuter inte människan någon exklusiv ställning. Hon delar far- och morföräldrar med aporna och hon är ett däggdjur bland många andra. Hon är heller inte någon slutprodukt eller ”krona” i skapelsen, bara en länk i en över tid uppåt ringlande kedja.

Människan ges ingen särställnig för att det inte är utvecklingslärans uppgift eller syfte. Utvecklingsläran är ett mänskligt verktyg, inte en gudomlig uppenbarelse. Människan har onekligen en särställning i utvecklingsläran ändå, som den varelse som dominerar jorden så totalt och till och med börjar kunna styra över sin egen biologiska utveckling. Är vi människor då en ”slutprodukt” enligt kristen tro? Är vi inte ämnade för mera? Ska vi verkligen vara så här förtappade i synden? Hoppas vi inte på en frälsning? Ska vi inte omvandlas och få en ”uppståndelsekropp”?

I Bibeln är döden en katastrof. Livets Gud kan inte skapa en värld full av lidande och död. Men Han satte spelreglerna i sin skapelse och varnade för att om människan var olydig sin Skapare så skulle hon dö (1 Mos 2:17). Då människan trots detta gick emot Skaparens uttryckliga befallning drog hon döden över skapelsen, vilket vi idag bittert erfar i form av hat, hungersnöd, sjukdomar och naturkatastrofer. I det evolutionistiska scenariot är döden allt annat än onaturlig. Den är till och med nödvändig för att människan ska existera. Hade vi inte konkurrerat ut och slagit ihjäl svagare individer genom årmiljoner så hade vi inte stått här som arten människa idag.

Så Gud KAN inte skapa en värld full av lidande och död? Hur vet Anders det och är inte det att göra Gud liten? Men Gud har skapat en värld med lidande och död, inte direkt kanske men indirekt genom sin skapelse. Är det människan som uppfunnit döden? Är människan orsaken till naturkatastrofer? Även de naturkatastrofer som fanns innan människan fanns till, om vi nu tror på evolutionen? Är döden onaturlig? Är det inte den vägen vi är kallade att vandra? Korsvägen? Är inte det del av frälsningsplanen? Varför skulle Gud tillåta döden om det inte fanns ett syfte med den? Kan inte Gud besegra döden? Naturligtvis kan han det och det visade han med sin egen son, ”var inte rädda”. Jag tror för övrigt inte vi människor hade behövt slå ihjäl andra för att överleva, det går nog så bra att undvika att bli ihjälslagen. Visst hade det varit annorlunda om vi inte slagit ihjäl massa individer, kanske främst oss själva, det hade antagligen varit bättre, både emotionellt och evolutionistiskt, tror jag.

Med evolutionsläran som grund blir döden så intimt inflätad i naturens väv att vi blir fullständigt oförmögna att förklara teodicéproblemet för människor som rättmätigt önskar en intellektuell grund för den tro de väljer att bygga sina liv på.

Vad har då Anders för svar på teodicéproblemet? Jag ser det som att döden faktisk är naturlig och nödvändig, men det kristna hoppet är ju att det inte är slutet. Att vi ser döden som ond och onaturlig, men i ljuset av Kristus är den en parantes.

Frälsaren är Guds lösning på syndens och dödens problem. I Honom, och endast i Honom, kan vi enlig Bibeln få tillbringa evigheten tillsammans med vår Skapare. Synd leder lika obönhörligen till död idag som på Adam och Evas tid men, Gud vare pris, Jesus bar det straffet åt oss på korset. I den evolutionistiska historiebeskrivningen har döden ”alltid” funnits. Om döden inte är ett resultat av synd så finns synden bara i fantasin. Och om synden bara är en illusion så är också Guds lösning på syndens och dödens problem, Jesus Kristus, ett fantasifoster. En ateist har sagt att ”om vi tar bort Adam och Eva och deras ursprungliga synd, så finner vi de patetiska resterna av Guds Son bland den bråte som blir kvar av kristendomen”. Ett insiktsfullt uttalande från en i övrigt desillusionerad människa.

Döden kan rimligen inte ha funnits före livet fanns. Sedan tror jag vi talar om olika död här. Den ena är biologisk den andra andlig. Det är bra att skilja på det. Synden och döden kan vara lika verkliga även om man litar på att evolutionsläran kan stämma. Sedan tycker jag det är lite väl kraftfullt att kalla en ateist för desillusionerad.

Inom samtliga dessa områden är alltså den bibliska och den evolutionistiska världsåskådningen varandras diametrala motsatser. Det går därför inte att ens med skohorn försöka pressa in den ena i den andra. Som kristna församlingar måste vi därför våga göra rent hus med den bibelvidriga filosofi som evolutionsläran utgör. Vi får inte låta oss luras av ateisters och humanisters propaganda att alla upplysta och förnuftsstyrda människor är evolutionister. Och det bästa av allt – vi kan göra detta under fullt bevarande av en vetenskaplig integritet och en intellektuell hederlighet.

Jag anser att Bibeln och evolutionen går ihop mycket bra. Gud är sanning, och sanningen kan vi upptäcka. Det finns en värld vi alla delar och kan uppfatta. Det finns sanningar om denna värld vi kan förstå. Det är Guds värd, och honom vi kan lära känna, både fysiskt och i vårt hjärtan. Vi behöver inte pressa in den ena eller den andra med skohorn, de går så fint hand i hand, sida vid sida.