Sätta ner foten?

Kyrkan försöker sätta ner foten, men var ska den sättas ner? Vi försöker förstå, men hur gör vi för att förstå?
Humanistbloggen reagerar å sin sida, och Dag Sandahl å sin sida.
Försoningen behöver klarläggas, det är klart att det är oklart.

Domkapitlet försöker också sätta ner foten. Ulla Karlsson får fortsätta som präst. Det vill jag se som en försonande attityd, men var är då samma attityd till Håkan Sunnliden?

Var är biskoparna undrar jag, men jag har kanske missuppfattat deras funktion? Kyrkans tidning har antagit biskopsfärgen. Det kanske är i linje med Svenska kyrkans teologiska hållning och det som Helle Klein är inne på, att tolkning och dialog är i centrum (Är inte Luthersk teologi Kristus i centrum?). Kanske är det just den teologiska debatten, gudspratet, som är det som formar tron och därför är kyrkans tidning kyrkans biskop? Men har vi inte i praktiken då avsatt Gud?

GF är mitt uppe i processen att finna en kyrkoledare. Ingen av de föreslagna ledarna var beredd att viga samkönat. De kanske ser och försöker vara konsekventa med urkunderna?

Samtidigt talas det om att satsa på de unga. Men jag undrar hur det går när det är så svajigt. Vad ska vi säga till de unga? Jag tycker perspektivet är fel och en undanflykt. Vi bör se till alla människor i alla tider oavsett ålder, ur Guds perspektiv som inte gör skillnad på människor. Det handlar inte om att unga är vår framtid (vilket dom på ett sätt är) utan om förvaltande och överlämnande. Det handlar om trons innehåll, om kyrkans Herre. Det handlar heller inte om överlevnad. Kristus är uppstånden. Vi ska leva det eviga livet. Vad ska vi överleva?