Blogg flod

Blogg flod
Torkan har släppt :)
Hittade denna blogg och där går att läsa en av de mest intressanta diskutionerna kring äktenskapsfrågan jag hittils hittat, läs gärna och fundera.
Där hittade jag också detta som jag inte kan låta bli att kommentera.
"Barndopet förvränger hela bibeln". Nej det skulle jag inte säga. Barndopet har också stöd i Bibeln, men vi kan kolla på de punkter de framför.
1. Personlig tro. Barndopet är likt ett konto på banken, aktivt men inte i bruk förrän någon tar ut eller sätter in pengar på kontot. Den personliga tron är lika viktig även för en barndöpt, "tron allena", men dopet kan ske på en "ställföreträdande tro" av föräldrarna. När Guds folk utvandrade från egypten lämnade inte föräldrarna barnen på stranden utan tog dom med genom vattnet.
2. Frälsningsupplevelse, är naturligtvis viktigt och fullt påtaglig även med ett barndop. Det kan jag själv intyga från egen erfarenhet.
3. Eget ansvar, ska också betonas. Dessa punkter hör nära samman med punkt ett och jag ser ingen motsättning här. En giltig kritik kan vara att
barndop idag lätt görs utan betänkligheter, det blir likt en billig nåd (Bonhöffer). Om barndopet ska ske är det just på "ställföreträdande tro" och
ett löfte att fostra i kristen tro. Likt nattvarden är starkt förknippad med undervisning så är dopet en engånghandling för detsamma (Matt 28:19-20).
4. Ingen visshet om att våga be om den helige Ande. Åter kopplat till punkt ett.
5. Inget löfte om den Helige Ande. Här blir det lite svårare. Visst utlovas Helig Ande även för barndöpta, det ingår i liturgin och som tidigare konstaterat
är den personliga överlåtelsen viktig för en levande och verksam tro. Löftet kan däremot inte ges hursom i barndopet, det blir mer ett löfte om att Anden ska komma till dig när du vänder dig till Gud i tro. Men här är vi inne på sådant vi inte riktigt kan veta, hur verkar Anden? Anden är likt vinden, blåser vart den vill och vi ser inte varifrån den kommer.
Sedan har vi de härledda punkterna
a. Arvssynden. Det sägs om arvssynden att det är den enda läran som kan praktiskt bevisas. Det vill säga att vi kan se potentialen i alla människor att synda. Arvssyndsläran är också ett sätt att tala om att vi ALLA är syndare och i behov av Guds nåd, vad blev det annars av Jesu gärningar? Men även här finns giltig kritik och mer komplicerade frågor. Hur är det då med barnen, de har väl inte syndat? Nej, kanske inte (åtminstone inte synligt) i deras första år men det brukar komma. Sedan kan vi som föräldrar förstå varför våra barn
gör som dom gör och säga "ja det var kanske fel, men ingen synd, det skedde ju därför att...". Jag tror Gud i sin allsmäktighet ser liknande på människan. Vi kanske inte ser det som synd, men det är det och jag tror Gud har förståelse för de synder vi gör, även om inte vi har det alla gånger.
b. Nöddopet, är ju en lite konstig sak i konsekvens av tidigare ställningstaganden. Helt giltig kritik och jag tror den ståndpunkten inte har varit så lätt att försvara. Vägen till himmelen går ju genom Guds nåd allena. Varken dop eller tro är egentligen avgörande utan allt står i Guds hand, hans är domen. Barn som dör, hinner de döpas, hinner de tro, hinner de få den Helige Ande? Vad som händer med barnen är inte lätt att veta men vi kan förtrösta på att Gud dömer rättvist och han har alla barn (små som stora) i sin hand. Trons avgörande betydelse handlar mycket om trosvisshet och Guds förvandlande kraft i våra liv. Utan tron har vi inga förhoppningar om Guds slutgiltiga räddning och kan inte utföra det uppdrag vi fått av Gud att uppfylla jorden och gå ut och göra alla till lärjungar. Men huruvuda hedningen räddas eller går under kan vi inte veta (Rom 2).
c. Denna punkt verkar lite raljerande och inte helt seriös. Läs gärna om "vi och dom" mentalitet i bloggande och vad det säger om oss i en polemisk diskurs (då gällande politik men jag anser att det har implikationer även på bloggar om tro). Detta har också giltighet på den ilska jag kan förstå att baptister har mot kyrkor som förtryckt baptister. Den polemiken har svårt att läka sår. Likaså bör "klassisk baptism" fundera över vilka klyftor som fördjupas med deras retorik, även om läran kan vara giltig och som de har rätt att kämpa för, och jag vill stödja alla som strävar efter Kristus. Vilken lära som är "slutgiltigt rätt" kan vi inte veta, endast tro. För övrigt skulle jag vilja utmana lite väl självsäker kristna att kolla in landoverbaptist, det kan finnas större problem att tackla än våra egna kristna syskon.

En tanke kring detta är om inte dessa "svallningar" (födsloverkar?) bland samfunden i sverige är ett sätt att på lång sikt arbeta med teologiska frågor? T.ex. försoningsläran, en fråga man sällan ser diskuterad idag. Denna fråga splittrade samfund men genom historien har den fortsatt bearbetats, samtalats om och forskats i och gett en ökad förståelse för de olika ståndpunkterna. Jag tror "historien" (d.v.s. Gud) kommer att döma dessa frågor som inte avgörs på ett enkelt kyrkomöte, som vi sett. Men vi får frimodigt forstätta verka för Guds rike i den fålla vi (av olika orsaker) tillhör.

Sen en liten kommentar (för att bli rekordpost) om "frihet inom ramar". Ja det verkar sunt att varje församling (ja varje kristen) är helt självbestämmande utifrån ramen att hålla sig till Guds ord. Problemet är då att vi syndare inte tycks kunna hålla oss till Guds ord. Tolkningarna går isär och vi tycks inte veta om vi håller oss "inom ramen". Endast tron försäkrar oss därom och på den är det svårt att bygga samfund (jag ser altså en skillnad i Guds kyrka, kristi kropp, och våra mänskliga samfund som försöker främja Guds kyrka). Vi (i kraft av Guds nåd) måste bygga samfund med brustna människor (teologer är människor inte sant?), likt Gud bygger sin kyrka av brustna lerkärl. Den "sanna kyrkan" kan vi inte "rama in", det är Guds dom och i Guds händer endast, sedan får vi göra så gott vi kan efter egen tro och eget samvete, sträva efter Kristus.
Alternativet är att tydliggöra denna "ram" (som vi sätter upp för vårt samfund). Detta är naturligtvis inget nytt, det har olika samfund (ja olika delar av Gudsfolket i alla tider) hållt på med, men vart hamnar vi då? Hur verkar frihet och ansvar? Förtrycker vi oss själva med ramar som inte Gud föreskriver? Jag tror att ett för intesivt och "samvetsgrannt" staketbygge sår split och föder osämja och splittring. Frimodighet och förlåtelse verkar i Guds rike. Jag tror att de samvetsgranna behövs mitt bland de frihetssträvande, för att profetiskt varna och hjälpa, och de frihetssträvande behövs för att vi inte ska förtryckas av våra egna lagiska ok utan leva i evangeliets glädje. Vi är en kropp tillsammans (vilket har en unik möjlighet nu via Internet)!
Mina ord här om dess två "grupper" är inte vidare bra, jag vet, men jag försöker beskriva något här. Dessutom är det ofta så att jag kan verka i båda grupperna, i vissa sammanhang blir jag varnande och kämpar för att hålla lagen i trohet till Kristus, kämpa mot det onda, helgelse. I andra sammanhang är jag förlåtande och visar på befrielsen i evengeliet, också i trohet till Kristus, att inte döma min medmänniska och inse min egen synd. Det är den dubbelhet vi har i Guds Ord, som skapar ett "spänningsfält" som leder oss mot frälsningen, lag och evangelium.
En viktig punkt framförs som jag vill instämma i. Förr var "vi" (tja vilka pratar jag om egentligen?) de som kallades Läsare, den smala vägens folk. Där tror jag vi har något viktigt. Att åter blir "läsare" (lyssnare? Hör du som har öron!), att faktisk vara förtrogen med skriften, idissla Guds Ord, se vad som står där, möta den Helige. Den är mitt hopp och min bön.

För övrigt är denna motion ett bra uttryck för vad vi som kyrka också borde kunna stå upp för, i relation till denna och tidigare bloggposter i äktenskapsfrågan.