Pages

tisdag 29 november 2011

Tänk till...för att tro

Denna blogg hittade jag för länge sedan men har inte sett på den på ett tag. Nu såg jag att det finns en rad intressanta inlägg och en serie om frågor och svar från ateistiskt håll.
Se gärna Torsten Åhmans serie om helvetet också, som ska fortsätta.
Mera tips, om bibelsyn och renlärighet.
Bara massa teologiska funderinga... jo, lite tradigt blir det kanske. Här är lite annat bra.
Animal power moves
Om liv
Fantastiska barn

fredag 25 november 2011

Nu är det sagt

Inte för första gången men i mer offentlighetens ljus. Tror man att Jesus gick på vattnet är man mindre trovärdig, nu är det dags att att nyktra till. Det är väl sant att det är osannorligt att Jesus gick på vattnet, som vi tänker oss i alla fall. Att gå på fruset vatten är ju ingen konst, och som Odell sa, ”själv har jag båt”, och där seglade även jag ifrån ämnet ;).
Är då berättelsen om Jesus metaforisk eller historisk? Det kan inte jag svara på för jag vet inte men jag kan ju bygga min uppfattning på vad som verkar troligt. Något ligger säkert till grund för berättelsen men att det skulle gått till som så att Jesus gick med sina bara fötter på vilt stormande djupt vatten rent historiskt verkar klart osannorligt. Då är det mer troligt att det är en metafor, det som ligger bakom är då Jesus judiska kontext. Det historiska synsättet skulle åsidosätta så mycket av vårt mänskliga förstånd. Om onaturliga händelser skedde ibland skulle olika utredningar vara meningslösa. Vi skulle inte kunna veta särskilt mycket och skulle inte ha samma nyfikenhet på att upptäcka mer då vi kunnat stanna vid att, ”det var märkligt och ett mirakel”, och ryckt på axlarna.
Är det så att gudstro är dåligt för samhället? Jag tror det beror på vad vi menar med gudstro. Precis som det sägs i tankesmedjan i P3 så är väl knappast kristna värden kopplat till huruvida Jesus gick på vattnet och gudstro behöver inte innebära massa övernaturliga (onaturliga kanske) väsen. Skepchick tycker jag gör en rätt bra analys och kopplar inte gudstro till ett gott eller dåligt samhälle, det sitter nog mest i samhällets förutsättningar, utbildning, ekonomi, teknik och medicin med mera. Så frågan om Jesu H2O promenad handlar kanske mer om språk, kunskap och budskap än om gudstro i den meningen att det är ett argument för att Gud finns eller liknande. Däremot handlar det om gudstro i den meningen berättelsen metaforiskt förklarar något om vår kaotiska tillvaro och vår tillit till Gud. Jag tror inte vi kan hänga upp tron på sådant som om Jesus gick på vattnet.
Är det så här kristna utmålas så har kyrkan (i vid obestämd bemärkelse) ett stort missionsproblem, och det kanske främst sitter i vad det är för tro kyrkan har, kanske kan det beskrivas som ett identitetsproblem. Tomas, som kallas tvivlaren, tycker jag om. Han kanske har något att säga oss i dessa tider? Han sägs också varit en flitig missionär. Tro inte om du inte sett, har du sett så tror du (översättningen Joh 20:29 kan behöva sin analys). Våra kärleksfulla gemenskaper (lite svamlig och flummig artikel men cirklar kring något centralt) är det sätt vi idag kan se Gud, i dop och nattvard, se och tro, tro och se.

För övrigt var denne kristne humanist vältalig.

tisdag 15 november 2011

Aspebodaprästen

Det känns inte jätteroligt att skriva om Ulla Karlsson igen men jag har valt att följa hennes och Håkan Sunnlidens öden för att se vart SvK är på väg. Kyrkans tidning säger att Ulla nu slutar. ”Det är nog nu”, säger hon och bland kommentarerna hörs ett ”äntligen”. Är det så vi fungerar som kyrka? Är det så nåd och förlåtelse praktiseras?
Konflikträdslan verkar sprida sig, eller snarare en förlåtelserädsla kanske? Kritisera verkar både jag och andra vara duktiga på, men att ta upp och lösa en konflikt är svårt, och kanske särskilt då ett ”förlåt”. Att inte stanna vid tystnaden. Det var inte solklart men vad jag förstår så är därmed ärendet också nedlagt hos domkapitlet. Altså får vi inget svar annat än ”folkmobben” i sakfrågan, det kan väl aldrig vara rätt?
Håkans öde närmar sig slutet men det kan nog dröja till nästa kyrkomöte innan saken är utredd, hur prästernas vigselrätt ska säkerställas.

För närvarande känns Sverige väldigt kallt, trots det ovanligt varma vädret. Arbetare snuvas på lönen, både bärplockare, byggarbetare och andra. Flyktingar utvisas mot säker död, och det EU vi är del av dödar dem. Äldre vanvårdas. Är det finanskrisen eller mellanösternkonflikterna, kanske statlig övervakning eller arbetslöshet som hotar? Vad gör oss så rädda och vad göra att vi handlar så kärlekslöst? Lagen tycks inte skydda oss, ändå ropar vi efter mer lag. Jag tror nåden skyddar oss, och den verkar vi fly.

Uppdatering: Dagen skriver om Ulla. Tydligen fortsätter domkapitlet i frågan för att utreda Ullas preästlegitimation. Samtal och möjlighet till samtal har tydligen inte saknats från kyrkoherdens sida, så där finns hopp om en försonande attityd även om meningarna skiljer sig åt. Den upplevda tystnaden kanske är en väntan på respons också...?

torsdag 10 november 2011

Kyrkomötet

Kyrkomötet är slut och besluten är fattade. Tänkte kolla lite på vilka beslut som togs.

Vigselbehörigheten var det jag tyckte var mest intressant och den stod för årets monsterdebatt. Sunnliden fick rätt i sina farhågor men verkar vara beredd att rätta sig efter beslutet. Det är ingen bekännelsefråga utan en ordningsfråga om vigselbehörigheten, eller hur? Det ska säkerställas att alla präster ska ha vigselbehörigheten. Hur detta ska ske är oklart, saken är altså ännu inte klar. Det ska också finnas En ordning för vigsel i svenska kyrkan, motionen avslogs därför att arbetet redan var igång. Det kan jag förstå och är ett logiskt beslut. Åke Bonnier menar att detta är del i SvKs bekännelse, så delar man inte bekännelse bör man lämna kyrkan. Ja det kanske inte är så dramatiskt. SvK har varit tydlig, på allmän begäran kanske man kan säga. Inte heller någon ”särvigning” är ok. SvK säkerställer den nya linjen och visar vilken kyrka man är. Jag vill och kan inte döma SvK för det, det är gott med tydlighet och jag fortsätter att be för SvK, som samtidigt är en bön för mig att hitta vägen i kristna frågor. Frikyrkorna tillkom av en anledning, en anledning som tycks kvarstå, men varken frikyrkor eller nomineringsgrupper i kyrkomötet tycks vara lösningen. Jag tror lösningen är bön och arbete, den lilla samlingen kring Guds Ord och den kan ske i hemmet, i din lokala kyrka och kanske även på din arbetsplats.

En annan motion som avslogs på samma anledning som motionen om En vigselordning var beslutet om kyrkan och internet och även vetenskap och tro. Varför uppkommer dessa motioner kan jag undra? Märks inte kyrkans arbete på dessa områden? Motionen om omvändelse sköttes ganska snyggt och särskilde två skilda frågor i motionen.

Är kyrkomötet upprörande? Nej inte särskilt. Ordningsfrågor i organisationer omstrukturerar arbetet, inte så värst mycket annat tänker jag. När vi har valfrihet att organisera oss på olika sätt och möjlighet att göra annorlunda är det inte så farligt. Värre är det när det är obligatoriskt, tvingande, genomfört med våld. Det är mer allvarligt när det gäller nationer, lagar och regler och större internationella avtal. Det är allvarligare med makt genom valutor, och makt via avtal. Som humanistbloggen la fram det. Men jag ser då bilderna med Jesus och barnen som synonyma.