Barn ingen mänsklig rättighet

Kt skriver att det är befriande att lösa upp barnnormen. Jag håller faktiskt med. Här är jag liberal. Barn är inte livets mening och att få barn är ingen rättighet, det är en gåva. Det kan ibland bli en stor press att skaffa barn. Jag tror vidare att ”det är äktenskapets mening att ge vidare den kärlek som är av Gud” och att det mycket väl kan innebära barn, även om det inte handlar uteslutande om barn, och att barn klart ingår i Guds frälsarplan. Men det kan bli en destruktiv förväntan kring barnalstrandet.
Sedan har detta bäring på äktenskapsdebatten (som nu ändå har lagt sig?). Att hävda att äktenskap är en rättighet med syfte på att få ta hand om barn (på ett eller annat sätt) är inte gångbart. Dessutom håller dessa regler på att ändras vad jag vet. Det bör rimligen vara en persons eller ett pars lämplighet att ta hand om barn som ska vara avgörande (om vi nu måste blanda in juridik). Inte nödvändigtvis äktenskap, även om det är en utmärkt och ändamålsenlig form för att ta hand om barn. Barn är en gåva som tas emot på ett gott sätt i ett äktenskap, och om det fungerar blir det helt, heligt (läs föresten Mia Skäringers bok som tar upp detta med brustenhet och helighet i en vardaglig familj). Det finns otaliga exempel på hur barn tagits omhand i olika familjära konstilationer, med gott resultat. Den äktenskapliga normen kan spricka och har sina svagheter. Att ge vidare Guds kärlek är vi alla kallade att göra. Det finns många barn som behöver en kärleksfull famn, och det finns många tomma kärleksfulla famnar. Dom bör vi föra ihop. När det brustna möter frälsaren blir det helt, när nåden får råda mitt bland skärvorna skapas en ny helhet, en helighet i mosaik.