Brott

Läser i Metro idag att 60% av brotten i Sverige uppklaras aldrig, trots ökade polisinsatser. Rån och grovt rån uppklaras till 36%, sexualbrott till 48%, våldtäkt 49%, Mord och dråp 82%. Detta tycker jag är alarmerande. Om det är närmare 50/50 om man åker dit eller ej så skapar man knappast något förtroende för rättsamhället. Med det ökade övervakningssamhället och med förskutningar i lagarna till att snarare betraktas som skyldig till motsatsen bevisats än tvärt om samt att låta andra än polisen utreda brott, dessutom med viss antydan till att inte passera domstol, det gör att man antagligen redan betraktar sig som brottsling och därmed tappas strävan att försöka hålla sig laglig, det verkar nämligen vara svårt. Det är väl bättre att vi har tydliga lagar och att se till att lagarna hålls än mängder av otydligheter som bara leder till misstankar och otrygghet. I en organisation ska man försöka ha tydliga och uttalade regler, inte otydliga och outtalade.
Jag antar att det handlar om andelen anmälda brott, sedan har vi ett stort mörkertal med oanmälda brott dessutom. Sedan brott som klassas som någon typ av "vardagsbrott", som fortkörning och upphovsrättsbrott, mangabrott? Ja inte en polisen verkar kunna hålla sig på lagens sida.
Detta bevisar väl bara hur utlämnade vi är till synden och att vi inte kan hålla lagen, inte sveriges lag, inte Guds lag.
Kristen tro och oskuldpresumtion är ju intressant. Det är väl en god kristen hållning att tro gott om varandra och se varandra som oskyldiga? Men faktum är att i kristen tro är det snarare tvärt om. Vi är alla skyldiga, alla syndare. Vi kan betrakta alla som brottslingar, för alla har vi brutit mot något (se för övrigt bergspredikan). Men här kommer en liten twist. Genom förlåtelsen och Jesu död för oss kan vi göra just detta, att betrakta varandra som syndfria och oskyldiga. Men det endast i tron att Jesus betalt vårt straff, en dyr död för alla våra synder. Vill du spika honom mot korset?