Alla vill vara en stjärna

En påtaglig effekt idag (och antagligeni alla tider) är att ”alla” (tja dom som så att säga syns) vill vara med ”där det händer”, ”moderiktig”, ”modern”, helt enkelt inte betraktas som utstött eller en ”loser”. Detta har rätt stora effekter i samhället, inte minst på ekonomins område (ja säg det som inte har med ekonomi att göra). Dessa effekter kan man se i stort och smått, på skolgårdar, på nätet och i organisationer mm. T.ex. börjar facebook betraktas som tråkigt, företag och ”kreti och pleti” börjar använda det och då blir det mindre intressant, mindre ”inne”, inget spännande eller innovativt. Naturligtvis finns det massor av såda exempel och det är olika människor som är ”inne och ute” i olika sammanhang så jag tror inte det generellt finns några konstanta ”utemänniskor”. Detta skapar rörelser i samhället på gott och ont. T.ex. har dessa effekter rätt stor inverkan på att bygga församling. Det är lätt att dessa effekter påverkar även där. När medlemsantalet minskar (av vilken anledning det nu må vara), ekonomin kanske krymper, kyrkan börjar bli sliten eller att det känns allmänt ”motigt”. Detta tar lätt luften ur en gemenskap och det blir ”depression”. Hur motverkar man då detta? Kan en företeelse/organisation fortsätta vara relevant, kämpa sig igenom motigheten och gå vidare? Ja naturligtvis, det har hänt och händer hela tiden. Det finns människor som trivs bäst med att hoppa till något nytt, bygga om, hoppa på ”där det händer”. Men det finns också dom som troget kämpar vidare, som kan finna ett lugn i att stå kvar och inte ständigt jaga nytt. Båda dessa krafter tror jag som sagt är bra och de bör finna en harmoni tilsammans. För att ett projekt ska bli lyckat behövs både visionärer och arbetare, både de som skapar nytt och de som genomför (det finns massor av terorier och begrepp kring detta med ledarskap, gruppdynamik mm och visionär behöver inte stå i motsats till arbetare o s v jag bara drar linjerna för dessa två strategier). Organisationen/församlingen befinner sig bara i olika stadier. I framgången byggs det nytt, anpassas till förutsättningarna och appliceras på situationen (lagar mat och äter). I motgång fokuseras kärnan, kring vad man samlas kring och fördjupas, kanske dax att omstrukturera förutsättningarna/resurserna (dags att diska och köpa nytt). En kristen organisation bör för övrigt inte vara rädd för att faktiskt lägga ner när det inte finns förutsättningar/resurser för organisationen, det finns liv bortom döden. Fröet måste begravas och dö för att växa och ge frukt. Men när det väl satts i jorden måste det kämpa genom skalet och uthärda sol och torka.
"Folk vill ta tillbaka, men vägrar att ge" - sjunger Timbuktu, kanske är lite av känslan i detta. Men varför vill man inte ge? Det är nog kärnfrågan, vad tror vi på?