Aspebodaprästen

Det känns inte jätteroligt att skriva om Ulla Karlsson igen men jag har valt att följa hennes och Håkan Sunnlidens öden för att se vart SvK är på väg. Kyrkans tidning säger att Ulla nu slutar. ”Det är nog nu”, säger hon och bland kommentarerna hörs ett ”äntligen”. Är det så vi fungerar som kyrka? Är det så nåd och förlåtelse praktiseras?
Konflikträdslan verkar sprida sig, eller snarare en förlåtelserädsla kanske? Kritisera verkar både jag och andra vara duktiga på, men att ta upp och lösa en konflikt är svårt, och kanske särskilt då ett ”förlåt”. Att inte stanna vid tystnaden. Det var inte solklart men vad jag förstår så är därmed ärendet också nedlagt hos domkapitlet. Altså får vi inget svar annat än ”folkmobben” i sakfrågan, det kan väl aldrig vara rätt?
Håkans öde närmar sig slutet men det kan nog dröja till nästa kyrkomöte innan saken är utredd, hur prästernas vigselrätt ska säkerställas.

För närvarande känns Sverige väldigt kallt, trots det ovanligt varma vädret. Arbetare snuvas på lönen, både bärplockare, byggarbetare och andra. Flyktingar utvisas mot säker död, och det EU vi är del av dödar dem. Äldre vanvårdas. Är det finanskrisen eller mellanösternkonflikterna, kanske statlig övervakning eller arbetslöshet som hotar? Vad gör oss så rädda och vad göra att vi handlar så kärlekslöst? Lagen tycks inte skydda oss, ändå ropar vi efter mer lag. Jag tror nåden skyddar oss, och den verkar vi fly.

Uppdatering: Dagen skriver om Ulla. Tydligen fortsätter domkapitlet i frågan för att utreda Ullas preästlegitimation. Samtal och möjlighet till samtal har tydligen inte saknats från kyrkoherdens sida, så där finns hopp om en försonande attityd även om meningarna skiljer sig åt. Den upplevda tystnaden kanske är en väntan på respons också...?