KT debatt - ”Gud finns endast inom människan”

I Kt finns en spännande artikel om Guds godhet, Så här skriver Bengt Holmberg.

Antag att det visar sig, att en person som begått massmord på oskyldiga människor också arbetat osjälviskt bland fattiga barn i Afrika. Kan då den personen klassas om god. Nej, säger det allmänna rättsmedvetandet. Det goda kan inte väga upp det onda. Men då det gäller att betrakta Gud som ond eller god, gäller tydligen andra regler, Vilka ogärningar Jahve än begått, så beskrivs han i otaliga framställningar som alltigenom god. För mig går detta inte ihop och jag misstänker att det inte gör det för tänkande människor i allmänhet heller.

Ja detta tåls att tänka på en stund. Visst är det så att när vi betraktar Gud så gäller andra regler om vad som är ont och gott. Inte på grund av vad som är ont och gott utan på grund av att det är Gud vi betraktar och ingen människa. Guds perspektiv borde vara större än våra liv. När vi alla åter blivit jord vilka är vi då att bedöma om Gud är ond eller god? Här blir Jobs bok aktuell och särskilt kapitel 38. Om vi ser Gud som något endast inom människan blir det väldigt knepigt men det är inte så bibeln beskriver Jahve. Bengt fortsätter.

Låt mig ta ett exempel. Gud (Jahve?) har bestämt sig för att alla släkten mellan Adam och Noa är syndare och förtjänar en förtidig död. Då floden börjar stiga, ser man överallt armar som viftar på hjälp Man ser skräckslagna ansikten som kämpar efter luft och flockar av landlevande djur som tar sina sista andetag. Här och var flyter döda bufflar med de vita bukarna uppåt. Och så hör man skriken, skriken efter barmhärtighet och nåd. Men här finns ingenting sådant. Detta är dödens hav.

Bengt skriver med mycket inlevelse om berättelsen i 1Mos 6:5-21 och visst handlar moral om känslor men det är svårt att hantera moral utefter känslor. Jag tror Bengt har fel i att Gud skulle ha bestämt att alla släkten är syndare. Nej så ser inte jag att bibeln berättar. Gud har satt upp sina tydliga lagar för vad som är synd och rättfärdighet och människan bryter lagen och är således en syndare. Det var inte så Gud önskade det men det var så det blev. Här kan man fundera över att Gud borde vetat det i förväg, men hur kunde Gud veta om det inte verkligen hände o s v.

Långt borta kommer en stor mörk låda drivande. Då den kommer närmare hörs råmanden och hundskall. En lucka öppnas och en person skottar ut något i havet.

Mockade Noa? Visst kan jag tänka mig att berättelsen inte är en vetenskaplig beskrivning av en historisk händelse men berättelsen berättar ändå något om människan och Gud och något historiskt skeende fanns säkert till grund för berättelsen.

Ungefär så här skulle berättelsen om syndafloden te sig, om den var sann, Kan man då tänka sig att en god Gud uppifrån någon upphöjd position betraktade sitt verk "och såg att det var gott?" Nej, det är orimligt! Berättelsen om syndafloden handlar om ondska av en sådan storleksordning att den inte kan uppvägas av någonting gott som Gud i andra sammanhang gett upphov till.

Berättelsen sanning kan ses utifrån om det är en historiskt riktig skildring, vilket den åtminstonde delvis kan vara, eller om den är sann utifrån ett subjektivt perspektiv, alltså som det uppfattades av de som var med om det och återberättade det. Gud sade att jorden och allt den rymmer var skapat gott. Med det sagt har han inte sagt att det fruktansvärda i syndafloden var gott. Nej det står till och med att Gud ”ångrade sig”, se vers 6, (åter har vi en knepig fråga om Gud och hans allvetande och oföränderlighet) och jag tror Gud led med var och en som dog, då som nu. Jag tror heller inte att vi kan kalkylera med ondska och sätta det i en vågskål. Allt ont är ont och allt gott är gott, vem kan bedöma dess vikt? Kan vi göra det subjektivt efter människors lidande eller finns det några objektiva kriterier?

Berättelsen om Noa och arken kan förenklas och tolkas som en enkel moralitet: Lev utan att synda som Noa och hans folk så kanske du undgår domen. Men även i mytens form blir Gud, om man tänker efter, en ond Gud. Kyrkan borde därför markera ett visst avståndstagande från Gamla Testamentets gudsbegrepp vare sig det är fråga om sanna berättelser eller myter. Jahve är inte kristendomens gud.

Här tror jag Bengt gör ett allvarligt misstag. Det står inte att Noa inte syndade, tvärt om, Gud sade att ALLA människor på jorden syndat och förtjänar döden, notera särskilt vers 13. Sedan finns det inget ”kanske” i Guds dom. Gud är rättfärdig och dömer rättvist, är man skyldig faller domen, är man oskyldig går man fri. Gud är visserligen subjekt men ett subjekt utanför allas våra mänskliga subjekt. Hans ”subjektiva” rådslut blir för oss objektiva, för utifrån honom utgår rätten. Sista meningen här skulle göra kristendomen helt obegriplig och Jesu verk meningslös. Det skulle vara väldigt svårt att begripa varför Jesus gör som han gör. Fallet Jesus skulle verkligen bli bara ett hemskt meningslöst våldsdåd som Ulla Karlsson också var inne på.

Skapelseberättelsen är givetvis en myt. Den kan således inte anföras som belägg för att kristendomens Gud har skapat allt vad synligt och osynligt är. I så fall har han också ha skapat sjukdomar, ordnat med naturkatastrofer och uppehåller den omänskliga etik som råder inom darwinismen och i det gammaltestamentliga rättsväsendet. Detta är väl knappast en Gud att söka trygghet hos.

Vad kan då belägga att Gud skapat allt vad synligt och osynligt är? Inget skulle jag påstå då det är bibeln som uppenbarar denne Gud för oss. Alla kan belägga att vår värld existerar men att det skulle vara just Gud, och än mer specifikt kalla honom Jahve, är naturligtvis inte möjligt utan bibeln. Gud skapade förutsättningar för sjukdomar. Vi bör se på vad sjukdomar verkligen är. Sjukdomar är komplext och ser olika ut men det handlar i stor om skadade komplexa biologiska system. Det är goda krafter som blivit skadade (som i sin tur kan bilda nya goda krafter). Gud skapade allt gott, som blev skadat och orsaken till det är på ett sätt Guds men visst är vi ansvariga också? Vilka är vi att döma Guds beslut i att skapa världen som den är? Var det vi som spände upp jordens rund, för att återgå till Job. Det fantastiska är att Gud finns utom och bortom detta. Att han faktiskt har förorsakat det och ansvarar för det gör att vi tryggt kan genomlida det i hans hand. Han kan vi sannerligen söka tröst hos för vem annars skulle vi vända oss till?

En typ av äkta myter är när gudar i olika kulturkretsar får ge upphov till översvämningar och andra naturfenomen. Myten ger då en primitiv förklaring till vad som sker. Ett exempel är historien om hur asaguden Thor framkallar åska. .Det är väl uppenbart att myterna om syndafloden och världens uppkomst är av just det slaget.

Tja, här är jag nog beredd att hålla med Bengt om att myter kan ge en primitiv förklaring, det ligger något i det. Men att endast betrakta berättelsen som myt tror jag är att förenkla det.

Den Gud som Jesus kallade Fadern är enligt min mening över huvudtaget inte involverad i vad som sker i naturen och universum. Detta blir särskilt tydligt om Gud definieras som Kärlek, ty då följer ju logiskt att den guden endast finns i människans värld i människans tid. På dinosauriernas tid existerade inte det vi avser med kärlek (Charitas)

Finns endast kärlek i människans ”värld” och uppfattning? Nej hävdar jag. Guds kärlek visas (om än ej för människan) och verkar redan i skapelsen innan människan blev till. Kärlek är inget inommänskligt och inget känslotillstånd. Charitas är endast ett ord bland flera för vårt svenska ord kärlek.

Ser vi saken på det sättet öppnar sig dessutom en möjlighet att en gång för alla komma till rätta med teodicéproblemet -en stor sak!Vi borde helt enkelt skilja mellan vad som sker i naturens värld enligt naturens lagar och vad som utspelar sig i en andlig dimension i människors värld. Gud finns då endast inom människan och talar till oss genom samvetet. Jesus knackar på vårt hjärtas dörr - inifrån. Någon materialiserad ande utanför människan finns inte.

Häftigt, en lösning på teodiceproblemet! Sista meningen är jag beredd att hålla med om och det kan vara gott att skilja på naturalistiska synsätt och ett andligt synsätt. Sedan tror jag det är riktigt att vi människor endast kan uppfatta Gud subjektivt så att säga, men att endast säga att Gud finns inom människan blir väldigt knepigt. Samtidigt tror jag vi har något viktigt på spåren här om Guds existens som jag lämnar för nu. Sedan undrar jag vad som är ”en andlig dimension i människors värld”? Vad finns det för belägg för en sådan och vad innebär den? Jag tror nog det ondas problem fortsätter vara ett problem.

En rolig analys och intressant att dessa frågor tas upp och får plats i media. Detta tror jag handlar mycket om kyrkans utmaningar av den så kallade nyateistiska kritiken. Nyttigt att brottas med.
Intressant för övrigt att ärkebiskopen av Canterbury avgår. Inte är det väl för konfrontationen med Richard Dawkins?