Lena Anderssons intervju

Jag gör här en liten analys av Lena Anderssons fiktiva intervju med Jesus. Hennes ledare i DN är rätt spännande och får en att tänka till, om nu mina hjärnceller är så pigga ;)

Lena Andersson: Du har fått stora efterföljarskaror genom tiderna. Känner du att du har ”lyckats”?

Ja ”lyckats” är bra att det är inom citattecken för att markera att lyckats kanske inte handlar om antalet anhängare.

Jesus Nazaréen: Ja och nej. Hade jag vetat att min verksamhet skulle kunna vändas emot judarna hade jag lagt upp den annorlunda.

Så skulle han aldrig svara, se Matt 5:37. Visst kan resultatet vara nedslående ibland och Jesus är nog inte aldeles glad, särskilt inte på det om judarna. Men det är på människans ansvar hävdar jag. Han var själv jude och vände sig först och främst till judar. Vi människor gör mycket ont, men att skylla det på Jesus, eller någon annan enskild person är ett stort misstag. Det skuter skulden i från oss själva, ”vi goda”. Det var lite av grejen med Jesu död. Syndabocksproblemet (som går att problematisera mycket mera).

LA: Men du vände dig själv emot dem.
JN: Självklart inte. Det var dem jag vände mig till. För att väcka dem, inte bilda en ny lära.
LA: Det brukar anföras att judar mördade dig, det vill säga ”judarna”. Somliga menar att utan den avsky som därmed broderades in i kulturhistoriens väv skulle Förintelsen inte ha varit mentalt möjlig.
JN: Jag tror du har rätt. För att hantera samvetet vid en sådan handling behövs något ganska stort i bakgrunden. Och jag är ganska stor.

Avskyn som ”broderades in” är på människors ansvar åter igen. Visst behövs Jesus för att hantera skulden när man inser sitt ansvar i en sådan handling, och han är stor och mäktig. Men försöker Lena här få Jesus att indirekt stödja handlingen? Mycket ful insinuation. Det kallas att synda på nåden och är ett litet ämne i sig.

LA: Varför trodde då så få judar på vad du sa?
JN: De var skeptiska mot orimligheter. Det var utmaningen för mig. De trodde inte på mitt ord för att jag sa till dem att göra det, bröt inte mot reglerna för att jag uppmanade dem, trodde inte att jag var Sonen för att jag hävdade det. De ville ha belägg.

Ja de ville ha belägg, det är gott, och de fick de hävdar jag. Men Jesus krävde aldrig tro på några orimligheter, krävde aldrig att de skulle upphäva lagen (han uppfyllde och skärpte den!) eller bryta mot reglerna utan underordna sig, åter en del i mysteriet på korset. Att tro att han var Guds son är ingen lätt sak, det borde Lena veta.

LA: Hur ser du på underkastelsen som fenomen?
JN: Den är beklämmande. Endast genom motstånd kan utveckling ske. Jag gav Israels folk motstånd när de förslappats i tron och maskinmässigt följde regler för tvagning, vila och ätande. Vad händer? De har ihjäl mig. Det kallar jag motstånd tillbaka.I detta intellektuella klimat är jag danad.

Underkastelse och motstånd är inte motsatser. De kan samexistera. Underkastelse under det ena kan innebära motstånd mot det andra. Det är klart ilska kan följa när man är anklagad, och ännu mer när man inser sin skuld. Man vill försvara sig, inte erkänna sina fel och brott, åter korsets mysterium, Jesus tog straffet, han var faktiskt ansvarig för världens synd, men det fråntar inte oss vårat ansvar utan visar på att göra som han, ta vårt ansvar. Dödades Jesus eller valde han själv att dö? Var han ett offer, offerlammet, eller var han den som offrade, vår himmelske överstepräst? Det finns betydligt större djup i detta än Lenas ytliga samtal.

LA: Men det verkar ändå som att du sökte, ville ha och krävde underkastelsen, underdånigheten och undfallenheten.
JN: För all del. Den ger inflytande.Man får kärlek och fötterna smorda.

När vill Jesus ha, eller kräver, underkastelse? Blandar inte Lena ihop Jesus och fadern nu? Det häftiga med underkastelse till Gud är att det är upprättelse. Det innebär inte underdånighet eller undfallenhet utan frimodighet och kungaskap! Fötterna smorda är just en bild av tjänande, inte av makt. Det visar på Jesus redikala ledarförebild.

LA: Skulle du kunna reda ut det här med att vara både Gud och hans son.
JN: Det kan man inte vara och jag har aldrig påstått det. Det jag sa var att jag var Människosonen. Hur skulle jag samtidigt kunna var hans far? Notera vad jag yttrade om Messias: ”David kallar honom alltså herre; hur kan han då vara Davids son?” En smula hade även jag tagit del av Aristoteles och logiken.

Det är inte så lätt att ringa in Jesu identitet, ett svårt ämne. Jesus är Messias, han är förstlingen, Guds ord (i 1Mos1:1). Så på så vis är han ändå Davids Herre och hans son. Jesus komplicerar detta. Messias är inte en person utan ett epitet. Logiken är komplex Lena, det finns fler dimensioner än en och ett grundläggande råd i exegetik är att läsa kontexten, texten i sitt sammanhang.

LA: I Nicaea år 325 bestämdes genom omröstning att du är lika gudomlig som din far. För att rädda monoteismen och undvika att det blev två gudar bestämdes att du och fadern är en fast inte samma, av samma substans men två skepnader och likväl en. Såsom solen och dess strålar.
JN: Människan tänker inte alltid glasklart.

Nä detta är lite komplext som sagt och Jesus är kanske inte så förtjust i den där omröstningen. Den kristna tron har formerats och organiserats på olika sätt genom historien och vi människor försöker så gott vi kan att formulera vår tro, men orden i Bibeln är kanske så klart det går att uttrycka.

LA: Hur är din relation till din pappa i dag?
JN: Det känns för privat att tala om.

Låter inte som Jesu röst, han var rätt tydlig med den relationen (Joh 10:30 t ex som också visar tydligt på det komplexa i Jesu identitet).

LA: I din ungdom var du frikostig med upplysningar om den.
JN: Ja. Men inte nu.

Aha, Lena försöker göra någon sorts evolution i gudomen, lite Jonas Gardell tänk?

LA: Det är ett välkänt fenomen att pappor skickar ut sina söner i världen för att fullgöra det pappan ej förmått. Var det så för er?
JN: Han var gammal och hade misslyckats med en del. Mer vill jag inte säga.

Åter låter det inte som Jesus, här fantiserar Lena friskt och hon kan inte konkretisera det.

LA: Vad hade han misslyckats med?
JN: Det får du ta reda på själv.
LA: Varifrån fick du ditt självförtroende att börja framträda inför folket?
JN: Jag kände Toran och Profeterna väl. Moseböckerna och Jesaja fann jag stort behag i och Psaltaren var användbar för mina syften, om än monoton. Jag läste dem och tänkte: det är mig man menar, han som ska komma.
LA: Du kände att du hade de egenskaper som krävdes?
JN: Ledarskap är att få människorna att vilja tjäna. Man knyter band till dem genom ambivalens; håller dem osäkra på hur mycket man tycker om dem, blandar beröm med klander på ett sätt så att de inte vet vilket som väntar, förutskickar straff och belöningar, förklarar dem små och usla men värda nåden på vissa villkor.

Så Lena menar att Jesus använde härskartekniker? Inte den Jesus jag känner. Ständigt bekräftelse, men också ständigt pockande på vårt ansvar och vårt ställningstagande. Han visar verkligen att han bryr sig skulle jag säga. Ingen ”låt gå” attityd, utan en förlåtande attityd. Förlåtelsen är också del i korsets mysterium, kristendomens centrum och åter ett stort ämne.

LA: Kom detta intuitivt för dig?
JN: Jag hade gåvan. Men jag hade också studerat texterna om fadern.
LA: Jag hörde en präst förklara dina vredesutbrott med att du hade lågt blodsocker. Eftersom du mest livnärde dig på bröd.

Vredesutbrott? Som i templet då? Eller sina ord mot Petrus (Matt 16:23)? Tycker de var väl motiverade och visade tydligt på det budskap han ÄR, en tydlig integritet. Om det nu är uttryck för Jesus känslor så vad är felet? Ska vi undertrycka våra känslor?

JN: Är bröd inte bra?

Beror på surdegen =)

LA: Du är en av världshistoriens stora martyrer, avrättad mitt i din gärning på grund av din gärning, av avundsjuka illvilliga människor som hånar dig, ständigt testar dig och inte vill tro på dig. I modern tid har vi, av lägre dignitet skulle många säga, Hammarskjöld, Kennedy, King, Lincoln, Palme och så vidare. Det avvikande perspektivet sticker samtiden i ögonen. Varför dyrkas det i efterhand?
JN: Det vet jag inte om det gör. Men i mitt fall kan man inte gärna beklaga att jag avrättades eftersom det är själva poängen med alltsammans.
LA: Man kan beklaga att du plågades. Att människorna var så syndfulla och förstockade att du tvingadest tillgripa detta extrema offer.
JN: Man bör inte sörja det som utgör basen för ens glädje och lära.

Glädje? Så korset var en Guds glädje? Lena målar upp en nidbild av kristendomen. Läran är dessutom grundad redan i 1Mos1-3 så att det grundar sig på korset är att förenkla det även om det förtydligar Guds handlande.

LA: Den här kyliga rationalismen, har den kommit med åren?
JN: Nej, jag är densamma. Jag nämnde tidigare vilken skola jag kommer från.

Syftar hon på fareseismen? Den är nog tyvärr densamma, men Jesus visar tydligt sitt förhållande till detta, och det är fortfarande under debatt och en svårighet vi lever med.

LA: Du kan inte tänka dig att säga något om relationen till din far innan vi slutar? Den får trots allt hela samhället att avstanna nu under påsken.

(Avstanna var väl att ta i i dagens läge, hade önskat att det avstannade mera. Är det något negativt?)

JN: Jag hittade honom aldrig.

De två som är ett hittar inte varandra? Lena fantiserar vidare.

LA: Han var inte där när du kom?
JN: Nej.
LA: Det kanske inte är för sent.
JN: Är det något jag har så är det tid, ty de låter mig inte dö.

Så det är människan som håller Jesus vid liv? Snacka om bakvänt. Men i synen att Gud inte finns och den kristna tron är en mänsklig kontruktion så förtår jag henne.

LA: Så tycks det. Kunde du ana att vi skulle sitta här två tusen år senare och fira dig?
JN: Nej. För jag trodde himmelriket var nära.

Himmelriket är nära för var och en av oss i alla tider. Åter tänker Lena så endimentionellt. Tiden för tingens slut vet ju inte ens sonen står det. Så självsäkert skulle han knappast ha svarat.
Kul idé att göra en intervju, kanske ska kontra med en?