Därför tror jag att Gud inte finns

Bemötande av: Därför tror jag att Gud inte finns

Jag är ateist. För mig betyder det två saker. Dels tror jag inte att Gud finns. Dels tror jag inte att gudar finns. En lek med ord? Nej, för mig är skillnaden viktig. Låt mig förklara.
Dels är jag ateist på det sättet ett nyfött barn är ateist. Ett nyfött barn har aldrig hört talas om någon gud, har inte fått berättat för sig om Jesus eller Shiva, inte upplevt den känsla av varmt hopp man kan få av bön, eller känt skräcken inpå bara skinnet som tanken på evig bestraffning kan frammana.

Jag tror som så att barn "instinktivt" tror på Gud, de litar på livets godhet och hopp. Jag tror också de kan känna av den varma känslan av dess föräldrars bön. Talet om evig bestraffning är mer komplicerat. Jag tror inte barnet har känt någon sådan skräck och det är helt i sin ordning, och inte heller vi ska känna någon sådan skräck. Ordet "evigt" är för övrigt intressant. Jag tror ordet evigt är ett så sort "tidstal" att det inte "ryms" att ednast vara i framtiden utan gäller även dåtid och nutid, vilket gör talet om evigt lite komplicerat. Jag tror det finns straff för vårt onda handlande och det är ett "evigt" straff, det är "sant" i sin kontext så att säga. Jag tror barn är föredömen i tro, vilket Jesus också tycks antyda (Mar 10:15, Luk 10:21).

Det här sättet att inte tro på någon gud är ingen tro, utan en frånvaro av tro. Vi är alla ateister på det här sättet gentemot nästan alla gudar som har hittats på av mänskligheten.
Hittats på? Ja, i alla fall menar kristna att det bara finns en enda Gud. Så var kom alla de andra gudarna ifrån? För kristna liksom ateister är svaret givet: de är påhittade. I princip alla nu levande människor är ateister i förhållande till Mictlantecuhtli, utan att veta någonting om honom.
Det här sättet att vara ateist på är det överlägset vanligaste. Det finns ingen egentlig anledning – för någon – att gå igenom alla upptänkta gudar. Det är inte ens möjligt, bara hinduismen stoltserar med 330 miljoner gudar. Man kan avfärda alla föreslagna övernaturliga varelser som mänskliga påhitt på samma grunder: det finns ingen anledning att anta existensen av något övernaturligt. Det är härifrån liknelsen mellan att tro på Gud och att tro på tomten kommer ifrån.

Bra, att vara "ateist" genom att inte tro något som inte uppenbarats för denne. Inte tro påhittade existenser eller obevisade ting. Däremot behöver vi definera ordet tro. Det kan ha olika innebörder. Dels som en sorts benämning på sin religösa tro, benämning på sin tradition/livsåskådning. Dels kan det ses som ett försanthållande eller något man finner troligt. Dels som att lita till, hoppas på eller längtar efter något. Vilken innebörd du här avser gissar jag är försanhållande, försanthållande att gud X existerar. Jag ser tro som ett bredare begrepp än så. Dessutom är vi ofta fasta i grekiskt existenstänkande. Jag som hobby-programmerare ser det lite som objektorienterad programering, allt betraktas som objekt. Men man kan se tillvaron som mer än objekt. Kanske mer som i Javascrip, mer funktionsorienterat. Gud behöver inte beskrivas som existens utan kan beskrivas som relation. Klassisk beskrivs Gud med en triangel med tre relationsdimensioner, till fader, son och ande. Frågorna kring existens blir olika kring vilken relationsdimension vi talar om, och talet om Guds existens som helhet kan bli helt irrelevant. Jesu existens tror jag inte kan betvivlas med någon historisk logisk hederlighet. Däremot kan hans gudomlighet, hans gudomliga "existens" betvivlas (existens gällande hans gudomlighet innebär också en svårighet gällande inkarnationen som tvistats mycket i de kristnas historia).

Men sen är jag också ateist i betydelsen Gudsförnekare. Jag förnekar flera speciella gudar, nämligen de jag vet någonting om. Jag antar att ni läsare av den här bloggen är speciellt intresserade av den kristne guden, så det är väl Honom jag får brottas med: Gud.

Fint! Israel betyder "greppare", han som greppade och brottades med Gud, mycket gott! Jacob blev också välsignad för denna brottning trots att han var en luring)

Den kristne guden förekommer i en mängd olika versioner. Den kroppslige guden från Gamla Testamentet, Han som vandrar i lustgården och brottas med Jakob. Den lagstiftande guden som visar sig i en brinnande buske och skickar ett regelverk för mänskligheten att åtlyda. Den förlåtande guden som vill oss människor så väl att han skickar ner sin egen son – sig själv! – för att dö. Den straffande guden som återkommer för att döma människor till evig lycka eller evig plåga. Thomas av Aquinos gud som är enkel, perfekt, oändlig, oföränderlig och enhetlig. Svenska kyrkans gud som är ”kärlek” eller ”godhet” eller ”sanning” eller ”allt” (eller inget). Kreationisternas gud som inte ens kan skapa naturlagar Han själv inte behöver bryta emot.

Jag skulle inte säga att Gud förekommer i olika "versioner", på det sättet att Gud är Gud, otvistligt. Eftersom han väljer att inte uppenbara sig på något icke tvetydigt objektivt sätt (vilket han antagligen har skäl till) så blir vårt tal av honom subjektivt och icke utan motsägelser och felaktigheter. Ingen av oss kan beskriva Gud fullständigt och utan fel. Ändå kan vi lita till honom (som sagt existens är lite knepigt, han är inte objekt utan subjekt). Jag tror alla dessa uppenbarelser av Gud som finns i bibeln är en och densamma Gud som leder och älskar sitt folk, och han talar till sitt folk på olika sätt i olika tider, därför kan han uppfattas som väldigt olika, men evigt densamme. Mina katter har svårt att känna igen mig om jag beter mig annorlunda, likaså finns det psykiska sjukdomar som gör att det kan vara svårt att se att en arg och en glad Kalle är densamma Kalle. Sedan är det där med att Jesus måste dö utomordentligt knepigt. Ibland tycks jag få ihop det, ibland kan jag bara inte förstå det, men det tar vi en annan gång.

Det här är förstås ingen fullständig lista, men poängen är att kristna har olika syn på vem Gud är, både nu och historiskt. Vissa av de här gudsbegreppen är olika aspekter av samma sak, andra är självmotsägande. För hur kan man få ihop en perfekt Gud med en Gud som måste bryta mot sina egna naturlagar? Hur kan man få ihop en Gud som kroppsligen brottas med en människa med en Gud som är oändlig, eller en Gud som är ”sanning”? Kristna har krigat med varandra över olika sätt att tro på Gud eller vörda honom, så det här kan inte komma som en överraskning för någon.

Att kristna har krigat för sin tro (här i innebörden religion) kommer tyvärr inte som en överraskning, mycket tragiskt. Vi människor har bråkat om så mycket, jag tror inte tron på en gud generellt varken är till eller ifrån i det avseendet. Det är endast ytterligare en dimension kring hur vi argumenterar och motiverar vårt sätt att leva, och jag tror det är en väsentlig dimension. Att få ihop en gud som är både kroppslig och ändå transendent handlar också om inkarnationens komplexitet. Någon har beskrivit det som en bok. En bok kan brännas men dess innehåll, dess betydelse kan ändå finnas kvar, genom annat kommunikationsmedium, kanske utan kommunikationsmedium? Gud transenderar verkligheten och kan finnas i och utom fysisk existens.

Jag kan därför inte tro på ”Den Kristne Guden” för en enhetlig beskrivning av någon sådan existerar inte.

Riktigt. Någon enhetlig beskrivning av honom finns inte. Men jag tror inte heller det finns någon enhetlig beskrivning av "Kalle", men ändå kan jag lära känna honom och ha en relation till honom. Märkligt hur man kan ha kännt en människa i många år, och ändå har så mycket kvar att upptäcka. Varje människa är ett eget universum, tror jag Ranelid brukar säga.

Och jag har ännu inte träffat på någon specifik beskrivning av Gud som jag funnit några skäl att tro på. Varje beskrivning måste förstås avfärdas på sina egna grunder, så det blir för långt att gå igenom dem alla här. Kanske finns det en beskrivning som jag inte kan avfärda och kanske får jag reda på det i framtiden, vem vet? Eftersom jag är intresserad av religioner så gräver jag vidare.

Bra! Gräv på! Fortsätt med ditt sanningssökande. Det var för mig en mycket nyttig reflektion du gav.

Men jag hyser stor respekt för de som hellre sysslar med annat. De har tagit del av den generella argumentationen för existensen av övernaturliga varelser och avfärdat dem alla på ett bräde som mänskliga påhitt. Det här är det starkaste sättet att vara icke-troende på. Det är så starkt att även kristna använder det när de avfärdar nästan alla gudar som någonsin existerat. Vissa av oss lägger bara till en gud till.
Så varför tror jag egentligen att Gud inte finns? För att jag inte tror att det finns några gudar. Alls.

Eh, här kan vi åter komplicera det hela med att definera vad en gud egentligen är. En gud kan beskrivas som hjälte/krigare/makt eller herre/ägare/kung m m. Altså den som har makt över något. T ex beskrivs Mose som en gud över Aron (2Mos 4:16), som ett sätt att beskriva att Mose har full makt och ledarskap över Aron (som förhoppningsvis var frivilligt, de kanske såg varandra som "ett", som bröder). Likaså finns det en gud som kallas mammon, som ofta förknippas med ekonomi, pengamakt som jag tror har makt över många i vårt land. Vad har kontroll/makt över ditt liv? Jag tror nog du kan komma på något. Alla styrs vi av något, alla har vi någon "härskare" över oss. Det kan kanske vara "världen", universum och dess fysiska betingelser, alla de krafter som påverkar vår fysiska existens. Men om du har dessa makter som herre, så är du också bunden till dom och kommer gå under (eller åtminstone tror att du går under) när du dör. Kan du förlika dig med det? Fine i så fall. Om inte, så leta vidare!