Jesus dömer ingen

Bloggade tidigare om ”störst av allt är kärleken”, som är en sanning med modifikation men som ibland åberopas till förmån för sexualliberala värden. Det finns ett annat uttryck som har tendens att användas på liknande sätt. ”Jesus dömer ingen”, också en sanning med modifikation. Det är skillnad på Gud och människor, det är en grundläggande grej i kristen tro. Att tro att man själv, någon människa eller något annat är gud än Gud är del i det som kallas ”ursynden”, att helt enkelt inte tro på Gud (vilket naturligtvis inte är lätt men det är en annan fråga). Samtidigt visar Gud sin samhörighet och vilja till gemenskap med människan genom att själv bli människa genom Jesus och han vill ”bo i vårt hjärta” och vi kan be till honom vilket gör Gud till något mycket nära människans innersta, sitt subjekt. Att Jesus inte dömde äktenskapsbryterskan eller kvinnan vid sykars brunn handlar om hur vi ska vara mot varanadra som människor. Låt den utan synd kasta första stenen, ingen av oss är utan synd och har ingen rätt att döma vår medmänniska. Ta först ut bjälken ur det egna ögat innan du påpekar flisan i din broders öga. Det gör att vi kan tala om normen (lagen) och (försöka) påvisa den men inte döma. Vad den enskilde gör privat är dennes ensak och vi bör lita på varandra att själva ta ansvar för sina handlingar och det bör den enskilde också vara bäst på att själv bedöma. Detta förutsätter omsorg och undervisning, uppfostran kanske man kan säga. Uppenbara brott som handlar om våld o s v visar dock på behovet av polis och rättsväsende. Som vanligt handlar det om balans mellan personligt ansvar och kollektivt ansvar.
Åter till dömandet. Domen är Guds (överlåten till sonen), för han är den ende som kan döma rättvist (och sonen som genomlidit allt vet vad synd och brustenhet är), för endast han är rättfärdig och utan synd. Så Jesus ska vis(s)t döma! Det säger han själv flera gånger, men det blir den slutgiltiga domen vid tidens slut. Så att använda uttrycket ”Jesus dömer ingen” är ingen ursäkt för normlöshet eller bortsuddande av rätt och fel. Däremot är det en uppmaning att vara nådefull och omsorgsfull om sin medmänniska och inse sin egen synd, att det där om rätt och fel inte är så lätt.
”Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.”