Så var besluten fattade. Vet inte riktigt om jag hann med eller förstått det hela men som jag förstod så är SMKs hållning att äktenskapet är för en man och en kvinna (eller kom det med? Det kan ju uppfattas som en rekommendation?) men ger ingen rekommendation till församlingarna som själva beslutar hur de gör i fråga. SMK behåller också vigselrätten, tillsvidare med lyhördhet för SKR.
EFK har tidigare ställt sig för ett bevarat äktenskap och är djärva och frånsäger sig vigselrätten. Baptisterna låter församlingarna besluta helt själva, inte förvånande.
Skulle gärna vilja veta mer om EFS årsmöte, har inte kunnat följa det mötet så noga, får läsa om det senare. Metodisterna vet jag heller inte något om i nuläget.
Det var spännande och nu får vi gå in i ett nytt verksamhetsår med dessa beslut.
En reaktiv blogg, tankar och funderingar med kristet perspektiv på aktuella debatter och händelser.
Livet är en mosaik i vilket vi kan skåda mönster.
lördag 15 maj 2010
Säpo bryter lagen
torsdag 13 maj 2010
Utmanad
Titta in och kolla på kyrkokonferensen Utmanad!
Mission, Baptist och Metodist årsmöte på samma tid, samma plats... olika stream kanaler =)
Mission, Baptist och Metodist årsmöte på samma tid, samma plats... olika stream kanaler =)
onsdag 12 maj 2010
Att lämna Svenska kyrkan
Torbjörn Lindahl förespråkar att inte lämna Svenska Kyrkan, även om man så att säga inte längre känner att man ryms inom Svenska Kyrkan.
Torbjörn nämner missionsprovinsen och då jag anser att kvinnliga präster är helt ok så är knappast det en möjlighet. Samhället fungerar inte längre på det sättet att kvinnor inte får vittna eller inte får uttala sig utan mannens godkännande. Kvinnor har idag en mycket mer jämställd situation och det är gott (om än det finns mera att göra) då det i skapelsen inte finns någon rangordning mellan könen (och även Paulus betonar det ömsesidiga ansvaret för varandra). I himlen ska det också vara jämställt mellan könen (ja inga kön alls verkar det som). Kvinnor har i alla tider profeterat och de får profetera (även om Paulus tycker att de ska tiga i vissa situationer) i församlingen, som jag läser det. Det finns även mycket goda exempel på kvinnliga präster och man kan fråga sig vad kyrkan skulle varit utan dom (hävdar jag Torbjörn till trots). Men visst borde även denna inställning kunna respekteras, frågan är hur den lever ”sida vid sida” med den motsatta uppfattningen. I en missionskyrklig hållning bör en kvinnoprästmotståndare kunna arbeta med kvinnliga präster även om de inte skulle prästviga kvinnliga präster (ordinera pastorer då förstås). Mer om detta en annan gång.
Jag håller med Torbjörn att man bör finna en kyrka att engagera sig i med alla kyrkans kännetecken. Det hävdar jag att Missionskyrkan har. 1 Guds ord predikas 2 Dopet förvaltas (ett dop, två dopsätt) 3 Nattvarden förvaltas 4 Avlösningen finns där 5 Ämbetet finns där också även om det ser lite annorlunda ut och det är av ”lågkyrklig karaktär” och betonar det allmänna prästadömet 6 Bönen, lovsången och gudstjänsten finns i högsta grad där och 7 martyriet vet jag väl inte så mycket om men tror väl ändå att det finns där (kanske Missionskyrkans svaghet just genom detta att helgelsetraditionen inte betonas så mycket, där finns något att jobba med och jag tror det finns krafter som vill göra det också). Att denna väckelsetradition skulle vara ”torftig” håller jag inte med om. Den är tillräckligt levande för att förkunna och leva i Kristus.
Torbjörn tar så upp 3 punkter för att stanna kvar. Första handlar om att ”bekämpa synden” i sitt sammanhang och inte fly. Jag håller med att man ska sträva efter att ”bekämpa synden i sina egna lemmar”, men det ser jag som en kamp i ett vidare sammanhang. Jag undviker inte världen utan lever i den och hoppas jag kan leva ännu närmare både Kristus och världen inom Missionskyrkan (kanske inte då att det skulle vara ett ”bättre” samfund utan ett samfund som fungerar bättre med mig, eller hur man ska uttrycka det). Det är inte så att det skulle saknas ”syndakamp” i Missionskyrkan och den individuella syndakampen kan bli påtagligare med det ökade personliga ansvaret för sin tro. Punkt två handlar om att påverka inom sitt samfund, t.ex. kyrkovalet. Åter helt rätt av Torbjörn men åter ser jag detta i ett vidare perspektiv. Jag kanske inte påverkar SvK inifrån men via det vardagliga lokala arbetet och samarbetskontakter tror jag ändå att SvK påverkas av den omgivande kristna miljön. Punkt tre är nog den svåraste för mig. Att ekonomin drabbar ”markarbetet” som ofta är så lika i olika samfund och som når så många människor. Ofta ett gott arbete och med människor som givit sitt liv för att tjäna i kyrkan. Det är klart att det svider att inte kunna ha en organisatorisk gemenskap med kristna bröder och systrar, men jag hoppas ändå på en andlig gemenskap i Kristus. Waldenström ville aldrig ett nytt samfund och Missionskyrkan strävar fortfarande med drömmen om enhet. Den ekonomiska ”sparken” kan ta fel, visst är det så, men för mig är det ingen ”spark” jag vill utdela utan få mina pengar och mina resurser att verka i mitt sammanhang, även om andra sammanhang också är bra. Det kanske låter själviskt men trots allt har jag ansvar över vad jag gör, min tid och mina pengar. I vilket fall måste SvK betänka sin identitet, rannsaka sig och uthålligt bestå prövningen (vilka som nu uppfattar det som en prövning?) Är jag del i denna prövning hävdar jag att det inte främst är jag som prövar utan Gud som prövar de sina. Jag står heller inte utan prövning i det jag nu genomgår och jag har full respekt för de som står kvar i SvK.
Torbjörn nämner missionsprovinsen och då jag anser att kvinnliga präster är helt ok så är knappast det en möjlighet. Samhället fungerar inte längre på det sättet att kvinnor inte får vittna eller inte får uttala sig utan mannens godkännande. Kvinnor har idag en mycket mer jämställd situation och det är gott (om än det finns mera att göra) då det i skapelsen inte finns någon rangordning mellan könen (och även Paulus betonar det ömsesidiga ansvaret för varandra). I himlen ska det också vara jämställt mellan könen (ja inga kön alls verkar det som). Kvinnor har i alla tider profeterat och de får profetera (även om Paulus tycker att de ska tiga i vissa situationer) i församlingen, som jag läser det. Det finns även mycket goda exempel på kvinnliga präster och man kan fråga sig vad kyrkan skulle varit utan dom (hävdar jag Torbjörn till trots). Men visst borde även denna inställning kunna respekteras, frågan är hur den lever ”sida vid sida” med den motsatta uppfattningen. I en missionskyrklig hållning bör en kvinnoprästmotståndare kunna arbeta med kvinnliga präster även om de inte skulle prästviga kvinnliga präster (ordinera pastorer då förstås). Mer om detta en annan gång.
Jag håller med Torbjörn att man bör finna en kyrka att engagera sig i med alla kyrkans kännetecken. Det hävdar jag att Missionskyrkan har. 1 Guds ord predikas 2 Dopet förvaltas (ett dop, två dopsätt) 3 Nattvarden förvaltas 4 Avlösningen finns där 5 Ämbetet finns där också även om det ser lite annorlunda ut och det är av ”lågkyrklig karaktär” och betonar det allmänna prästadömet 6 Bönen, lovsången och gudstjänsten finns i högsta grad där och 7 martyriet vet jag väl inte så mycket om men tror väl ändå att det finns där (kanske Missionskyrkans svaghet just genom detta att helgelsetraditionen inte betonas så mycket, där finns något att jobba med och jag tror det finns krafter som vill göra det också). Att denna väckelsetradition skulle vara ”torftig” håller jag inte med om. Den är tillräckligt levande för att förkunna och leva i Kristus.
Torbjörn tar så upp 3 punkter för att stanna kvar. Första handlar om att ”bekämpa synden” i sitt sammanhang och inte fly. Jag håller med att man ska sträva efter att ”bekämpa synden i sina egna lemmar”, men det ser jag som en kamp i ett vidare sammanhang. Jag undviker inte världen utan lever i den och hoppas jag kan leva ännu närmare både Kristus och världen inom Missionskyrkan (kanske inte då att det skulle vara ett ”bättre” samfund utan ett samfund som fungerar bättre med mig, eller hur man ska uttrycka det). Det är inte så att det skulle saknas ”syndakamp” i Missionskyrkan och den individuella syndakampen kan bli påtagligare med det ökade personliga ansvaret för sin tro. Punkt två handlar om att påverka inom sitt samfund, t.ex. kyrkovalet. Åter helt rätt av Torbjörn men åter ser jag detta i ett vidare perspektiv. Jag kanske inte påverkar SvK inifrån men via det vardagliga lokala arbetet och samarbetskontakter tror jag ändå att SvK påverkas av den omgivande kristna miljön. Punkt tre är nog den svåraste för mig. Att ekonomin drabbar ”markarbetet” som ofta är så lika i olika samfund och som når så många människor. Ofta ett gott arbete och med människor som givit sitt liv för att tjäna i kyrkan. Det är klart att det svider att inte kunna ha en organisatorisk gemenskap med kristna bröder och systrar, men jag hoppas ändå på en andlig gemenskap i Kristus. Waldenström ville aldrig ett nytt samfund och Missionskyrkan strävar fortfarande med drömmen om enhet. Den ekonomiska ”sparken” kan ta fel, visst är det så, men för mig är det ingen ”spark” jag vill utdela utan få mina pengar och mina resurser att verka i mitt sammanhang, även om andra sammanhang också är bra. Det kanske låter själviskt men trots allt har jag ansvar över vad jag gör, min tid och mina pengar. I vilket fall måste SvK betänka sin identitet, rannsaka sig och uthålligt bestå prövningen (vilka som nu uppfattar det som en prövning?) Är jag del i denna prövning hävdar jag att det inte främst är jag som prövar utan Gud som prövar de sina. Jag står heller inte utan prövning i det jag nu genomgår och jag har full respekt för de som står kvar i SvK.
tisdag 11 maj 2010
Flyttad blogg
Äntligen flyttat bloggen. Det blev drygt, gjorde det för hand till sist. Fick inga flyttscript att funka.
Skutan, med first class, är ett gammalt program som Missionskyrkan använder sig av. Nu börjar det krångla och supporten är inte så glad på att böka med det heller då nya program seglet förbi för länge sedan. Problemet är bara att massor av adresser och dokument finns på skutan som då måste flyttas över för hand, ett väldigt jobbigt jobb. Men nån gång måste det göras, städa vinden liksom.
Blev det för sekulärt och vardagligt? Tja har du städat din vind, i pallet (huvudet)? Har du reflekterat dina barndomsminnen och skoltiden? Är du städad och klar inför dagen som kommer? Carpe Diem, kan behöva lite förberedelser. Att vara i nuet är lättare om man är klar med dået. (Det får blir dagens djupheter)
Skutan, med first class, är ett gammalt program som Missionskyrkan använder sig av. Nu börjar det krångla och supporten är inte så glad på att böka med det heller då nya program seglet förbi för länge sedan. Problemet är bara att massor av adresser och dokument finns på skutan som då måste flyttas över för hand, ett väldigt jobbigt jobb. Men nån gång måste det göras, städa vinden liksom.
Blev det för sekulärt och vardagligt? Tja har du städat din vind, i pallet (huvudet)? Har du reflekterat dina barndomsminnen och skoltiden? Är du städad och klar inför dagen som kommer? Carpe Diem, kan behöva lite förberedelser. Att vara i nuet är lättare om man är klar med dået. (Det får blir dagens djupheter)
Andreaskyrkans beslut
Jag har hela förra veckan funderat på att skriva något om beslutet som togs i Andreaskyrkan förra söndagen, det är klart känsligt. Det finns en liten artikel om det på sändarens hemsida, med många starka kommentarer.
Jag arbetar som sagt i Andreaskyrkan och jag har för närvarande inställningen att inte viga samkönade par. Självbestämmandet på församlingsnivå anser jag vara vikigt och det gäller även på individnivå, för alla i församlingen inklusive pastor. Och som kommentar på hur vi då hanterar pastorstjänsten ser jag det som så att om en pastor byter tjänst får naturligtvis församlingen (samfundet) avgöra pastorns lämplighet för tjänsten utefter de kriterier församlingen finner lämpligt. Om pastorn anses lämplig bör denne också hålla sig till den ordning som är gällande i församlingen. Om pastorn inte kan förlika sig med det bör denne inte vilja ha tjänsten. Som kommentar på medlemskap så har homosexualitet eller hur/om man väljer att gifta sig inte någon som helst betydelse för medlemskapet i församlingen. Synen på homosexualitet och synen på äktenskapet kan för övrigt betraktas som två skilda frågor. Hur vi tolkar Bibeln är olika, sånt är läget ("kom ketchup så går vi", för att citera Gardell), vilket vi måste respektera och förhålla oss till.
Missionen (att sprida budskapet om Jesus) kan vara kvantitativ/yttre och kvalitativ/inre, vi får brottas med Bibeln både inom och utanför kyrkans väggar, både inom och utom våra egna väggar. Bibelargumentationen har lämpligen sin plats, sin tid och sina former i denna mission. Att underordna sig demokratiska beslut är också en del i ett demokratiskt uppbyggt samfund. Beslutet togs med stor majoritet och beslutet bemötte minoriteterna så gott det gick. Det fanns fina möten meningsmotståndare emellan förra söndagen.
Hur kan jag då jobba kvar här? Jo för här vill man vara Jesus nära och här finns man mitt i staden, där vi behövs. Här kunde församlingen sagt att ingen som inte tror som majoriteten får vara kvar, men man visade på respekt och tillmötesgående. I princip ser jag min situation lite som EFS inom SvK, att stannar kvar så länge vi (här ett rätt intressant "vi", vi som i enhet inte enighet) får förkunna evangelium och viga man och kvinna (och naturligtvis samtidigt respektera att kyrkan används till vigslar för par av samma kön). I vår kyrka finns en målning med Petrus, Andreas och Jesus. Andreas tar människor till Jesus, på samma sätt kan vi pastorer se vårt uppdrag, att föra människor till Jesus. När Jesus kallade sina lärjungar sa han "följ mig" inte "hur tror ni?"
Accelerationsteorin
Accelerationsteorin var intressant. Ger hopp för oss lite mer långsamma och kontemplativa. Jag ser målet som mycket långt fram. Och i kyrkans värld är tidsperspektivet i regel mycket långa. Jag tror det var någon ortodox patriark som sagt att de brukar ge kristna rörelser/organisationer ca 500 år på sig innan de uttalar sig om deras "äkthet". Jag tror Gud har ett rätt stort perspektiv också. Har han kommit upp i "maxfart" ca år 0? och nu spurtar i rask takt mot målet? Eller är han fortfarande i accelerationsfasen? Fast jag vet inte om Gud egentligen har så bråttom, det är väl mest hans motståndare som har det ;) Men på det teologiska planet är det lite svårt att definiera hastighet. Markkontakt, kraft och målinriktning, värt att tänka vidare på.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)