Sätta ner foten?

Kyrkan försöker sätta ner foten, men var ska den sättas ner? Vi försöker förstå, men hur gör vi för att förstå?
Humanistbloggen reagerar å sin sida, och Dag Sandahl å sin sida.
Försoningen behöver klarläggas, det är klart att det är oklart.

Domkapitlet försöker också sätta ner foten. Ulla Karlsson får fortsätta som präst. Det vill jag se som en försonande attityd, men var är då samma attityd till Håkan Sunnliden?

Var är biskoparna undrar jag, men jag har kanske missuppfattat deras funktion? Kyrkans tidning har antagit biskopsfärgen. Det kanske är i linje med Svenska kyrkans teologiska hållning och det som Helle Klein är inne på, att tolkning och dialog är i centrum (Är inte Luthersk teologi Kristus i centrum?). Kanske är det just den teologiska debatten, gudspratet, som är det som formar tron och därför är kyrkans tidning kyrkans biskop? Men har vi inte i praktiken då avsatt Gud?

GF är mitt uppe i processen att finna en kyrkoledare. Ingen av de föreslagna ledarna var beredd att viga samkönat. De kanske ser och försöker vara konsekventa med urkunderna?

Samtidigt talas det om att satsa på de unga. Men jag undrar hur det går när det är så svajigt. Vad ska vi säga till de unga? Jag tycker perspektivet är fel och en undanflykt. Vi bör se till alla människor i alla tider oavsett ålder, ur Guds perspektiv som inte gör skillnad på människor. Det handlar inte om att unga är vår framtid (vilket dom på ett sätt är) utan om förvaltande och överlämnande. Det handlar om trons innehåll, om kyrkans Herre. Det handlar heller inte om överlevnad. Kristus är uppstånden. Vi ska leva det eviga livet. Vad ska vi överleva?

Tänk till...för att tro

Denna blogg hittade jag för länge sedan men har inte sett på den på ett tag. Nu såg jag att det finns en rad intressanta inlägg och en serie om frågor och svar från ateistiskt håll.
Se gärna Torsten Åhmans serie om helvetet också, som ska fortsätta.
Mera tips, om bibelsyn och renlärighet.
Bara massa teologiska funderinga... jo, lite tradigt blir det kanske. Här är lite annat bra.
Animal power moves
Om liv
Fantastiska barn

Nu är det sagt

Inte för första gången men i mer offentlighetens ljus. Tror man att Jesus gick på vattnet är man mindre trovärdig, nu är det dags att att nyktra till. Det är väl sant att det är osannorligt att Jesus gick på vattnet, som vi tänker oss i alla fall. Att gå på fruset vatten är ju ingen konst, och som Odell sa, ”själv har jag båt”, och där seglade även jag ifrån ämnet ;).
Är då berättelsen om Jesus metaforisk eller historisk? Det kan inte jag svara på för jag vet inte men jag kan ju bygga min uppfattning på vad som verkar troligt. Något ligger säkert till grund för berättelsen men att det skulle gått till som så att Jesus gick med sina bara fötter på vilt stormande djupt vatten rent historiskt verkar klart osannorligt. Då är det mer troligt att det är en metafor, det som ligger bakom är då Jesus judiska kontext. Det historiska synsättet skulle åsidosätta så mycket av vårt mänskliga förstånd. Om onaturliga händelser skedde ibland skulle olika utredningar vara meningslösa. Vi skulle inte kunna veta särskilt mycket och skulle inte ha samma nyfikenhet på att upptäcka mer då vi kunnat stanna vid att, ”det var märkligt och ett mirakel”, och ryckt på axlarna.
Är det så att gudstro är dåligt för samhället? Jag tror det beror på vad vi menar med gudstro. Precis som det sägs i tankesmedjan i P3 så är väl knappast kristna värden kopplat till huruvida Jesus gick på vattnet och gudstro behöver inte innebära massa övernaturliga (onaturliga kanske) väsen. Skepchick tycker jag gör en rätt bra analys och kopplar inte gudstro till ett gott eller dåligt samhälle, det sitter nog mest i samhällets förutsättningar, utbildning, ekonomi, teknik och medicin med mera. Så frågan om Jesu H2O promenad handlar kanske mer om språk, kunskap och budskap än om gudstro i den meningen att det är ett argument för att Gud finns eller liknande. Däremot handlar det om gudstro i den meningen berättelsen metaforiskt förklarar något om vår kaotiska tillvaro och vår tillit till Gud. Jag tror inte vi kan hänga upp tron på sådant som om Jesus gick på vattnet.
Är det så här kristna utmålas så har kyrkan (i vid obestämd bemärkelse) ett stort missionsproblem, och det kanske främst sitter i vad det är för tro kyrkan har, kanske kan det beskrivas som ett identitetsproblem. Tomas, som kallas tvivlaren, tycker jag om. Han kanske har något att säga oss i dessa tider? Han sägs också varit en flitig missionär. Tro inte om du inte sett, har du sett så tror du (översättningen Joh 20:29 kan behöva sin analys). Våra kärleksfulla gemenskaper (lite svamlig och flummig artikel men cirklar kring något centralt) är det sätt vi idag kan se Gud, i dop och nattvard, se och tro, tro och se.

För övrigt var denne kristne humanist vältalig.

Aspebodaprästen

Det känns inte jätteroligt att skriva om Ulla Karlsson igen men jag har valt att följa hennes och Håkan Sunnlidens öden för att se vart SvK är på väg. Kyrkans tidning säger att Ulla nu slutar. ”Det är nog nu”, säger hon och bland kommentarerna hörs ett ”äntligen”. Är det så vi fungerar som kyrka? Är det så nåd och förlåtelse praktiseras?
Konflikträdslan verkar sprida sig, eller snarare en förlåtelserädsla kanske? Kritisera verkar både jag och andra vara duktiga på, men att ta upp och lösa en konflikt är svårt, och kanske särskilt då ett ”förlåt”. Att inte stanna vid tystnaden. Det var inte solklart men vad jag förstår så är därmed ärendet också nedlagt hos domkapitlet. Altså får vi inget svar annat än ”folkmobben” i sakfrågan, det kan väl aldrig vara rätt?
Håkans öde närmar sig slutet men det kan nog dröja till nästa kyrkomöte innan saken är utredd, hur prästernas vigselrätt ska säkerställas.

För närvarande känns Sverige väldigt kallt, trots det ovanligt varma vädret. Arbetare snuvas på lönen, både bärplockare, byggarbetare och andra. Flyktingar utvisas mot säker död, och det EU vi är del av dödar dem. Äldre vanvårdas. Är det finanskrisen eller mellanösternkonflikterna, kanske statlig övervakning eller arbetslöshet som hotar? Vad gör oss så rädda och vad göra att vi handlar så kärlekslöst? Lagen tycks inte skydda oss, ändå ropar vi efter mer lag. Jag tror nåden skyddar oss, och den verkar vi fly.

Uppdatering: Dagen skriver om Ulla. Tydligen fortsätter domkapitlet i frågan för att utreda Ullas preästlegitimation. Samtal och möjlighet till samtal har tydligen inte saknats från kyrkoherdens sida, så där finns hopp om en försonande attityd även om meningarna skiljer sig åt. Den upplevda tystnaden kanske är en väntan på respons också...?

Kyrkomötet

Kyrkomötet är slut och besluten är fattade. Tänkte kolla lite på vilka beslut som togs.

Vigselbehörigheten var det jag tyckte var mest intressant och den stod för årets monsterdebatt. Sunnliden fick rätt i sina farhågor men verkar vara beredd att rätta sig efter beslutet. Det är ingen bekännelsefråga utan en ordningsfråga om vigselbehörigheten, eller hur? Det ska säkerställas att alla präster ska ha vigselbehörigheten. Hur detta ska ske är oklart, saken är altså ännu inte klar. Det ska också finnas En ordning för vigsel i svenska kyrkan, motionen avslogs därför att arbetet redan var igång. Det kan jag förstå och är ett logiskt beslut. Åke Bonnier menar att detta är del i SvKs bekännelse, så delar man inte bekännelse bör man lämna kyrkan. Ja det kanske inte är så dramatiskt. SvK har varit tydlig, på allmän begäran kanske man kan säga. Inte heller någon ”särvigning” är ok. SvK säkerställer den nya linjen och visar vilken kyrka man är. Jag vill och kan inte döma SvK för det, det är gott med tydlighet och jag fortsätter att be för SvK, som samtidigt är en bön för mig att hitta vägen i kristna frågor. Frikyrkorna tillkom av en anledning, en anledning som tycks kvarstå, men varken frikyrkor eller nomineringsgrupper i kyrkomötet tycks vara lösningen. Jag tror lösningen är bön och arbete, den lilla samlingen kring Guds Ord och den kan ske i hemmet, i din lokala kyrka och kanske även på din arbetsplats.

En annan motion som avslogs på samma anledning som motionen om En vigselordning var beslutet om kyrkan och internet och även vetenskap och tro. Varför uppkommer dessa motioner kan jag undra? Märks inte kyrkans arbete på dessa områden? Motionen om omvändelse sköttes ganska snyggt och särskilde två skilda frågor i motionen.

Är kyrkomötet upprörande? Nej inte särskilt. Ordningsfrågor i organisationer omstrukturerar arbetet, inte så värst mycket annat tänker jag. När vi har valfrihet att organisera oss på olika sätt och möjlighet att göra annorlunda är det inte så farligt. Värre är det när det är obligatoriskt, tvingande, genomfört med våld. Det är mer allvarligt när det gäller nationer, lagar och regler och större internationella avtal. Det är allvarligare med makt genom valutor, och makt via avtal. Som humanistbloggen la fram det. Men jag ser då bilderna med Jesus och barnen som synonyma.

Tanketest

Vet inte om jag håller med varken Åke Bonnier eller tanketestet nedan där jag gjort en negation av Åke Bonniers bloggpost, men intressant att tänka kring. Vad är det för rådande ordningar svenska kyrkan har och varför?

Nu pågår kyrkomötet. En av frågorna som kommer att debatteras är om präster ska kunna avsäga sig sin vigselrätt. Anledningen är att några präster redan gjort det med Kammarkollegiets godkännade. En präst i Svenska kyrkan ska naturligtvis kunna förrätta vigselgudstjänster i Svenska kyrkans sammanhang. Men hur ska präster som av övertygelse vill viga samkönade par därför att man menar att ordningen med samkönade äktenskap är del av den kristna äktenskapssynen, kunna ha kvar vigselrätten men ändå _ viga samkönade par?

Jag menar att man måste hitta en lösning för dem som vigts till präster efter ordningen gällande samkönade vigslar infördes i Svenska kyrkan. Det måste vara möjligt att kunna _ viga samkönade par och behålla vigselrätten. Däremot kommer det att vara svårt att bli präst i Svenska kyrkan och _ viga samkönade par. Idag är vigselordningen för särkönade par en del av Svenska kyrkans handbok. Handboken är i sin tur ett av flera uttryck för Svenska kyrkans tro och lära, d v s för bekännelsen. Om några år kommer vi med största sannolikhet att i handboken ha en vigselordning som gäller samtliga par som ska vigas i Svenska kyrkan, alltså inte som nu med en ordning för särkönade par och en sorts försöksordning (utanför den ordinarie handboken) för samkönade par. Om den senare inte blir en del av handboken, och handbokens status kvarstår, innebär det att präster måste kunna förrätta den typen av vigslar som handboken möjliggör, alltså inte vigslar för samkönade utan för särkönade par.

Att helt avsäga sig rätten att viga är att säga att ”det finns ordningar i vår kyrkohandbok som jag inte kan ställa upp på”. ”Därmed finns det (med kyrkohandbokens status som en del av bekännelseskrifterna) en del av Svenska kyrkans bekännelse som jag inte delar”. Den typen av ställningstagande kan inte vara förenligt vare sig med Svenska kyrkans ordning eller Svenska kyrkans lära. En präst som avsäger sig vigselrätten i Svenska kyrkan borde i så fall också avsäga sig rätten att utöva vigningstjänsten eller av domkapitlen bedömas som olämplig att inneha rätten att utöva vigningstjänsten (= fråntas det som tidigare kallades prästämbetet).

För att vigas till präst i Svenska kyrkan krävs det att man har en egen inre kallelse att vara präst i Svenska kyrkan. Många personer upplever att de har den kallelsen. Till den individuella kallelsen kommer den yttre kallelsen där Svenska kyrkan, ytterst genom stiftets biskop, prövar om den personen som har den inre kallelsen också har den yttre kallelsen d v s om personen skulle passa till att vara präst i Svenska kyrkan. Det är en noggrann process som leder till att en del får nej. Det är ju ingen mänsklig rättighet att vara präst i Svenska kyrkan. Man måste helt och fullt kunna tjänstgöra i Svenska kyrkan utifrån de ordningar som gäller. Detta är inte konstigt. Så är det också i t ex Romersk katolska kyrkan. Man måste kunna ställa upp på de ordningar som gäller och den bekännelse som gäller.

Alltså: De präster som avsäger sig vigselrätten borde därför, av domkapitlen, fråntas rätten att utöva vigningstjänsten.

Metro recenserar migrationsverket

Remix av recension i metro. Läs gärna hälleberget och Stefan Swärd också.

Makten och Migrationsverket
Uselheten är osannolik.
Migrationsverket har slutligen försvunnit upp i sina egna rövhål för gott. Verket vandrar över jorden likt en jättestjärt, makten dess ryttare. Den skändliga kombon pruttar mänskligheten i ansiktet – öppna spjäll! De har skapat ett orimligt hån av migrationen vars närmaste referens är Bamse. ”South Park”-duon skulle dock aldrig kunna skriva en dylik verklighetsfrånvänd parodi. Uselheten är för osannolik, handhavandet är för patetisk, reflektionen för icke-existerande. Det här är bara vämjeligt ingripande skapat av superstjärnor vars inre består av Tjernobyl.
Alla betyg över lägsta nivå är lögn. Makten och migrationsverket sparkar botten ur tunnan. Alla faller handlöst.